32-åringen som inte hann ifatt glassbilen

Idag när vi satt i tv-rummet hörde vi en välkänd melodi och såg hur glassbilen åkte förbi utanför och parkerade en bit upp i backen.

- Spring å köp, sa jag lite lojt.

- Nej du kan, svarade nippe.

- Vi hinner ändå inte...

Så höll vi på sådär litegrann. Det slutade med att nippe till slut bestämde sig för att han verkligen ville ha glass. Ahlgrens bilar-glassen från reklamen! Han tog en näve pengar ur burken, slängde på sig träskorna och sprang ut, lycklig och förväntansfull som ett barn på julafton. Jag satt i fönstret och tittade på eländet. När han kommit några meter hörde han hur glassbilen startade, så han började springa snabbare. Pinsamt att bli ifrånåkt ju.

Han sprang över gräset, uppför backen, mot glassbilen och var typ framme vid passagerardörren när den började åka! Vad skulle han göra nu? Bara stanna och gå hem igen som ett fån? Tänk om grannarna såg honom. Nej, han fortsatte springa bredvid en bit och viftade desperat med händerna. Bad till gud att gb-gubben skulle se honom i backspegeln och sätta stopp för denna självförnedring. Men inte då. Glassbilen försvann iväg och Nippe var tvungen att stanna upp och försöka se oberörd ut, vända och småspringa skamset hem igen, utan glass.

Så jävla roligt. Jag garvar så tårarna sprutar så fort jag tänker på det.