Jag är numera en san där komvuxare. En riktig komvuxare har med sig frukt till skolan. Det har jag oxa, men jag tror aldrig att jag kommer plocka upp en och äta offentligt. Jag har ofta en banan eller mandarin i väskan, ifall jag blir akuthungrig och maste ha nagonting snabbt. Det har dock inte hänt än. Det som jag ALDRIG kommer att göra är att sätta mig och skala en apelsin och surpla i mig. Där gar gränsen! Det gör jag inte hemma heller... för jag hatar att skala. Det luktar väldigt mycket om en apelsin. Det kan stinka i en hel korridor. Det som oxa kan stinka i en hel korridor är en matlada. Jag kommer ALDRIG ha med mig en matlada och micra i den offentliga micron. Jisses!!! Men vad ska man äta da, när man ska ga där mellan 8 och 16 med bara en halvtimmes lunch......! Hmmm...
Vera har kommit in i trotsaldern redan. J i s s e s vilket kinkigt barn jag har fatt. (Jag använder jisses istället för ett svärord för att nagonstans inom mig vet jag att man inte ska svära.)
Det började spara ur när hon blev sjuk. Snor, feber och hosta. Det vände uppochner pa alla rutiner och vanor hon hade. Nu gar man inte och lägger sig kl 19 längre, och man sover helst inget under dagen heller. Nä, man bara röjer och river fram till 22-23. Gamla glupska Vera har inte alls samma aptit längre heller. När hon var snorig och igenslemmad kunde hon inte äta fast föda typ. Da fick hon yoghurt och kräm och allt som hon tyckte var gott bara. Det vill hon fortsätta med. Hon vill inte ha mat inte. Nänä. Det ska smaka sött.
Det är asdrygt att försöka vända tillbaka det här... men det gar sakta men säkert. Hon har nu sovit middag 2 dagar i rad, och idag la jag henne innan 19 och hon har inte protesterat än!!!! Det är fantastiskt, men jag vill inte ropa hej än. Sahär har hon gjort förr, sen vaknar hon en timme senare och är utvilad och redo för natten.
Imorgon skickar jag henne till dagis, sa far dom hjälpa mig att fa pli pa henne.
japp nu vaknade hon.
